Att saker och ting förändras är något som vi alla erfar och något som är en del av själva livet. Sommaren är på väg att gå över i höst, våra årstider är i ständig förändring och det kanske är som allra tydligast för oss här uppe på de nordliga breddgraderna där växlingarna är så tydliga.

Vi åldras och med det förändras vi både in- och utvändigt (kanske mest utvändigt). Om vi har barn eller på annat sätt möter barn i vårt liv så är det kanske på dem vi allra tydligast ser att tiden går och att allt förändras. De som nyss var små och beroende har blivit blivit självständiga och står på egna ben.

Att acceptera att livet förändras är kanske något av det allra viktigaste (och ibland svåraste) vi kan göra, att släppa taget om det som blivit dags att släppa. Karin Boyes klassiska dikt I rörelse fångar detta med förändring: ”Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen , som är mödan värd. ”…”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

Vi behöver under livet släppa taget om många saker, några exempel är: Skolor och klasser vi gått i, tidigare arbetsplatser, städer vi flyttat ifrån, våra tidigare åldrar, barn som växer upp, människor som dör. Vi behöver också släppa taget om relationer som inte längre är närande utan istället blivit tärande, eller en kärleksrelation när vi eller en partner väljer att gå vidare.

Att vilja hålla kvar och kämpa emot förändring är förmodligen något de flesta av oss har erfarenhet av. Men vi människor är också rent personlighetsmässigt olika när det gäller vår relation till förändring. Vissa söker hela tiden det nya och ser ut att lämna utan att blicka tillbaka. Vissa är mer ängsliga inför förändring och stannar hellre i det som är tryggt och välbekant.

För några år sedan flyttade jag och min familj till London för att bo där ett år. Det var ett äventyr som innebar att vi alla lämnade det välbekanta för att få nya erfarenheter och upplevelser. När vi vågar lämna för att närma oss något som vi är nyfikna på så växer vårt självförtroende. Vi blir modigare och utvecklas.

Ibland måste vi släppa taget om något, inte av nyfikenhet och för att vi själva vill utan av andra anledningar. Som att barnen flyttar hemifrån trots att vi inte alls känner oss redo för det eller att vi behöver flytta till en ny stad för att gå en utbildning eller för att vårt nya jobb finns där. Ibland kanske vi måste söka en ny bostad efter en skilsmässa eller för att vår ekonomiska situation förändrats.

För mig har det blivit dags att lämna det som varit en plats där jag tillbringat många timmar under de senaste tio åren, min psykologmottagning, ja inte mottagningen som sådan utan själva lokalen. En lokal som jag valde med stor omsorg när jag för tio år sedan valde att ta språnget från att vara tryggt landstingsanställd till att bli privatpraktiserande psykolog helt på egna ben. Så denna lokal är så mycket mer än en plats. Den är symboliskt viktig för mig på ett personligt plan. Det är platsen jag landade på när jag valde att vara modig och göra det som kändes viktigt för mig. Jag väljer inte att lämna denna plats, jag hade gärna varit kvar, jag är tvungen att lämna då lokalen ska byggas om.

Jag har verkligen trivts på denna plats. För mig är hus och platser viktiga då jag värdesätter fina miljöer och gärna ägnar mig åt att göra rum trivsamma. Jag har valt att inreda min mottagning som något av ett ”professionellt vardagsrum”. Ombonat och tryggt, utan att vara för personligt. Min mottagning är inte bara min arbetsplats, det är också dit mina patienter söker sig när livet känns skört. Därför har också mottagningen kommit att bli en trygg plats för många av mina patienter som under perioder när livet varit skakigt funnit en trygg hamn på min mottagning. Ett ställe som de kunnat återvända till när livet gjort ont eller känts osäkert. Då har jag velat finnas där, tryggt på samma ställe som en hamn att tillfälligt ankra vid för att sedan ge sig iväg på livets fortsatta seglats.

Något som blir tydligt när man packar ihop och lämnar är att ett hus tappar mycket av det som gett platsen liv när de människor som fyllt platsen med sin närvaro och med de personligt utvalda tingen lämnar. Då blir det något av en kuliss som fungerat som bakgrund åt det som fyllt det med liv. Jag tänker att det i hög grad är människorna och relationerna som laddar platser med betydelse.

Jag jobbar idag även med digital mottagning, både med psykologisk behandling och med funktionsmedicinska utredningar och i den digitala mottagning blir platsen helt oväsentlig så länge den är lugn och privat (och har bra uppkoppling). Så en trygg plats kan uppstå lite varsomhelst så länge relationen bär.

Så även om jag byter plats så tänker jag att det är relationen och innehållet som är det avgörande och jag hoppas att gamla och nya patienter tryggt kommer att kunna lägga ankar på det nya stället. Och jag flyttar inte långt, bara ett stenkast bort.

Hur ser det ut för dig? Har du nyligen lämnat något av nyfikenhet eller för att du varit tvungen? Eller står du inför en förändring som innebär att en ny fas väntar? Vilken är din relation till förändring? Ser du med nyfikenhet fram emot förändring och tycker att det blir lite tråkigt om inget förändras eller håller du gärna kvar i det välbekanta för att förändringen känns skrämmande?