Så mycket bättre…

Igår kväll tittade jag på programmet ”Så mycket bättre” som jag tycker mycket om. Jag gillar mixen av de nya tolkningarna och att man får komma våra folkkära artister lite närmre. Jag brukar också varje år upptäcka några nya artister som jag tycker om. Detta år har jag upptäckt Ana Diaz, Newkid och Silvana Imam.

Detta år har vi fått se flera exempel på stort mod av artister som man förstår utmanar sig lite extra genom att delta i programmet. Jag tänker i första hand på Ana Diaz och Jakob Hellman. Ana har i flera sammanhang berättat att hon har svårt för att ställa sig i centrum för andras uppmärksamhet. Att då göra just detta är uttryck för stort mod.

Ana Diaz Foto: Pär Bäckstrand TV4

Jakob Hellman fick ett stort genombrott med skivan ”…och stora havet”, som han kom ut med 1989. Jag som då var 20 år gammal spelade skivan lika mycket som de flesta andra gjorde det året. Låtar som ”Vara vänner” och ”Hon har ett sätt” spelades överallt. Han fick 1989 grammis för bästa manliga rockartist. Efter ett par år på scen drog sig Jakob tillbaka från rampljuset.

Nu trettio år senare är han tillbaka i rampljuset med programmet ”Så mycket bättre”. Man har kunnat läsa om att han drabbades av en enorm prestationsångest efter den första plattan. Inte lätt att försöka leva upp till liknande prestation om man haft sådan framgång som Jakob hade med sin första skiva.

Prestationsångest, handlar ju om rädsla för att inte leverera så bra som man tänker att man borde och rädslan för att andra ska bedöma det man gör negativt. Det här handlar ju i sin kärna om rädsla för att misslyckas och för rädslan av att komma i kontakt med känslor av skam.

Skam är ju en av de känslor som vi människor har allra svårast att känna. Skam handlar om rädsla för att inte duga och i grund och botten rädslan för att inte får vara med. Eftersom vi människor är så beroende av att få höra till så är rädslan för att hamna utanför så skrämmande.

Igår kväll när Jakob skulle tolka Helen Sjöholms låt ”Gabriellas sång” kom han vid första försöket av sig och man kunde se hur det plågade honom. Men han kom igen och lyckades genomföra låten vid andra tillfället. Tolkningen som Jakob framförde blev djupt personlig och orden kom att handla om hans eget liv och hans prestationsångest. Med orden ”Jag vill känna att jag lever. All den tid jag har ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever. Veta att jag räcker till” fick texten en ny betydelse.

Jakob Hellman Foto Pär Bäckstrand TV4

Tyvärr kunde man också se att han förhöll sig allt annat än kärleksfullt gentemot sig själv när han ”misslyckades” med att genomföra detta på det sätt som han hade tänkt sig. Tänk om han hade kunnat se sig själv med sina med-deltagares och TV-publikens ögon.

I intervjuer efteråt har Jakob gett uttryck för att han bara ville åka hem efter detta. Det är precis så det känns när vi drabbas av skamkänslor. Vi vill bara sjunka genom jorden. När man läser om Jakob förstår man att han har väldigt höga krav på sig själv och kräver av sig själv att hans prestationer ska vara perfekta. Att ha sådana krav på sig själva leder lätt till just prestationsångest.

Jag brukar prata om att vi människor kan ha en inre krävande eller dömande röst som kommenterar oss själva på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att kommentera någon annan. Det vi då behöver är självmedkänsla. Med det menar jag att vi är en lika god vän gentemot oss själva som till andra. Och att vi även när vi upplever att saker går oss emot förhåller oss förstående och kärleksfullt mot oss själva. Jag har tidigare skrivit om självmedkänsla här: https://xn--hlsoutvecklarna-0kb.se/bli-van-med-dig-sjalv/

Grejen är ju oftast det att vi själva dömer oss så mycket hårdare än vad andra gör. När vi människor får möta en annan människas sårbarhet så som vi fick göra igår när Jakob uppträdde. Då känner vi oss oftast närmare den personen. Kärleken växer. Det kunde man se hos de övriga deltagarna som utstrålade värme och medkänsla och fanns där med honom när han hade det tufft.

Att sträva efter perfektion kan vara något som kan ligga i vägen för vårt skapande och för att våga dela det vi skapar med andra. Vår hårda självkritiker kan förhindra oss att känna glädje. När vi låter våra medmänniskor se sprickorna och det mänskliga så kan kärleken öka. Min kärlek till Jakob ökade i vart fall igår och jag skulle önska att han kunde ge sig själv större grad av självmedkänsla. När vi vågar dela våra misslyckanden med andra och släppa in andra i vår sårbarhet så kommer det att bli så mycket bättre.