Detta inlägg ingår i en serie inlägg om psykiska trauman. I det här inlägget ska vi titta på hur känslolivet kan påverkas efter ett trauma. Innan vi går in på hur vi kan tänka och förhålla oss till känslor på ett hälsosamt sätt efter ett trauma så behöver vi börja med att titta på vad känslor egentligen är.

Vi kan beskriva känslor som något som vägleder oss i livet och som något som hjälper oss att fatta beslut. Våra känslor tillsammans med våra tankar och våra kroppsförnimmelser påverkar våra beteenden. Vi fattar många beslut varje dag även om vi kanske inte alltid är medvetna om det. Exempelvis när, vad, hur och varför vi äter olika saker under en dag. Huruvida vi ska ta pauser, komma ut och röra på oss, höra av oss till våra nära och kära med mera.

Känslor motiverar oss till olika beteenden och har funktioner för vår överlevnad. Ilska hjälper oss att sätta gränser och skydda oss själva. Rädsla skyddar oss mot faror och får oss att sätta oss i säkerhet. Avsky och äckel får oss att ta avstånd från sådant som kan vara skadligt, som oätlig mat. Skam får oss att anpassa oss efter regler och normer för att få höra till gruppen och samhället. Sorg har som funktion att hjälpa oss att se vad som är viktigt för oss. Nyfikenhet/intresse får oss att söka oss närmare det vi är nyfikna på. Glädje/lycka får oss att öppna oss och slappna av.

Utan kontakt med våra känslor har vi väldigt svårt att fatta beslut. Vi kan ha svårt att veta vilka vi är och kan därför inte lika lätt navigera i vår tillvaro. Om vi vuxit upp med uppväxttrauman så påverkar det vår förmåga att reglera känslor. Som barn behöver vi hjälp att reglera våra känslor. Att förstå varför vi känner det vi gör och hur vi kan reglera känslan. Vi kan ha lärt oss att vissa känslor är ok medan andra känslor inte är det. Ofta lär vi oss det genom att läsa av vad som händer i kontakten med våra närstående om vi visar just den känslan. Vi kan ha lärt oss att uttryck av ilska var farligt antingen genom att ilska ledde till våld eller att det ökade avståndet till våra omsorgspersoner (vanligen våra föräldrar).

Om vi vuxit upp i en miljö där vi inte har fått den hjälpen så kan det innebära att vi har svårt att hantera känslor som vuxna. Vi kan då lätt bli överväldigade av våra känslor. Kanske har vi lärt oss att stänga av våra känslor eller att hantera våra känslor på sätt som inte varit hjälpsamma. Exempelvis alltid tröstar oss själva med mat istället för på andra mer ändamålsenliga sätt.

Om vi varit utsatta för våld i nära relationer så kan vi ha blivit rädda för alla känslor som är kopplade till aggressivitet. Vi kan ha svårt även för hälsosamma uttryck för aggression som att sätta gränser och istället vänder ut och in på oss själva för att möta andras behov.

Om vårt stress-system blivit överaktivt så kan konsekvensen av det bli att vi har ett överdrivet fokus på hot. Det kan göra att vi går omkring och spänner oss och att vi undviker alla situationer som skulle kunna ge upphov till rädsla. Det kan då behövas mycket mindre för att vi ska bli rädda och det kan ta mycket längre tid innan vi känner oss trygga igen. Om vi är traumatiserade så kan vi exempelvis reagera starkt på plötsliga höga ljud och det kan ta lång tid innan vi lugnar oss igen. Har vi traumatiska upplevelser tillsammans med våra föräldrar så är det ofta nära relationer som skrämmer oss. Om vi blivit utsatta för mobbing under vår uppmärksamhet så kan det ge upphov till ett stort fokus på att andra människor vill oss illa. Vi har då lättare att tolka personers beteenden som att dom inte vill oss väl.

Vi kan också ha svårt att känna känslor av lycka och glädje. Vi kan omedvetet tolka det som att vi då släpper på vår kontroll och att det gör oss mer oskyddade – ”Better safe than sorry”. Vi kan också ha olika delar av oss själva som upplever och förhåller sig lite olika till känslor. Om en sida av oss vill söka närhet kan det skrämma ”säkerhetsavdelningen” inom oss.

Känslor som vi inte tar hand om har en tendens att växa sig starkare. Exempelvis kan vi om vi alltid håller tillbaka irritationer (knuten hand i fickan) samla ilska på hög så att vi när bägaren rinner över får ett raseriutbrott. Vi kan också utveckla något som blir som en fobi för våra känslor. Vi psykologer brukar kalla det för affektfobi. Vi har ofta stor hjälp av att bearbeta trauman som vi varit med om i en trygg relation till en psykolog eller psykoterapeut.

Dela gärna inlägget om du tror att andra har glädje av att läsa det! Du delar det enklast inlägget genom knapparna längst ner i inlägget.